Jag kooookar!

Jag måste skriva av mig om en sak som hänt på jobbet. Senaste veckan har jag känt mig förbannad. Som en gryta vatten på spisen som blir varmare och varmare tills den kokar över. Vår bil har som bekant blivit krockad med. Vi fick slutgiltigt besked från försäkringsbolaget om att de inte tänker reparera skadan utan inlösa bilen istället. Vi måste alltså bli av med bilen (eller ev ta en mindre ersättning och ha kvar bilen som den är, krockad). Problemet är att jag ju behöver bil i jobbet och att vi muntligen bestämt att jag ska ha bil när jag anställdes. Jag tänkte att eftersom det här hände på arbetstid och vi faktiskt inte har råd att köpa ny bil just nu så kanske cheferna har förbarmande över mig och äntligen ser det absurda i att jag måste köra med egen bil när de flesta andra på jobbet inte behöver det. Men...tji fick jag. Jag berättade allt för min chef som var väldigt "förstående". Hon föreslog dock att jag skulle behålla bilen och ha den stående på jobbet jämt! Detta innebär att jag skulle betala dyra försäkringspengar och skatt för en bil som jag överhuvudtaget inte kan använda! Helt sjukt förslag-snacka lönesänkning! Sen gick hon och ringde sin chef och beskrev läget. Han sa att "ja, det står ju i hennes kontrakt att hon måste ha bil i jobbet, så det måste hon"...vilket ju inte är ett riktigt svar. Menar han att om jag inte har råd att ha bil avskedas jag? Jag frågade min chef detta dagen därpå, vilket på hon svarade att nej, så är det ju inte....Hon kan inte ens se att det är det han säger. Det blir ju konsekvensen om varken han eller jag ger mig! Annars måste jag ge mig. Dessutom har jag inte skrivit på något papper där det står att jag måste ha bil eller att jag inte får använda leasingbilarna som alla andra. Kanske finns det något anställningsavtal någonstans gömt som jag inte sett...eller som något monster har ätit upp? Sedan dagen efter fick jag reda på att ALLA andra på jobbet har tillgång till leasingbilarna UTOM jag för att jag inte på pappret tillhör teamet. Problemet är att jag i praktiken är lika stor del av teamet som någon annan. Bakgrunden till att teamet skapades var att min företrädare menade på att det blir för ensamt att sitta som psykolog ute på skolan. Chefen och alla andra var MYCKET positiva till att jag flyttade in till teamet. Det innebär INTE något sämre alternativ för någon. Syftet med teamet har hela tiden varit att få alla dit för att kunna samarbeta bättre bland annat. Hur som helst står det i papprena att jag sitter ute på skolan så då får inte jag använda leasingbilarna, men alla andra i mitt team får. Detta tyckte förstås alla var idiotiskt, men chefen kunde ändå med att säga att "ja, men du gick faktiskt in i det här med öppna ögon". Hur i hela friden kan man försvara sig i ett sånt läge? Det är så jävla fegt! Det är inte ens sig själv hon försvarar, utan HENNES chef och en pisskommun. Fy fan vilken jävla feghet! Det är fel och ALLA vet det. Jag gick INTE in i jobbet och trodde att jag skulle diskrimineras och behandlas sämre än någon annan. Självklart behövde jag tillgång till egen bil i början (även om det inte är helt självklart egentligen...) men sen ändrades villkoren för mitt jobb och nu har jag DESSUTOM blivit påkörd och har ingen bil. Och detta kan inte cheferna se. Att jag måste kämpa för detta och inte ha min chef på min sida känns surt. Hon har frågat: "om det är något jag kan göra för dig så säg till". Men det är bara skitsnack, för när det väl gäller så håller hon inte och det gäller allt jag har frågat om. Ett eget rum fick jag verkligen tjata mig till, vilket var ganska lätt fixat när allt kom omkring. Jag har berättat SÅ många gånger för henne att jag och Andreas egentligen inte behöver bil just nu och att det är alldeles för dyrt för oss och att jag ofta oroar mig (särskilt när bilen krånglat) och får ont i magen av det. Eftersom tjänsten är tung (och alla vet det och pratar om det) så är detta ett skitproblem egentligen, men orsakar oro för mig. Detta har hon bara viftat bort: "Nej du ska inte ha ont i magen", vilket omedelbart för mig till citatet på hennes dörr: "för varje minut du är arg eller irriterad förlorar du 60 sekunder av glädje."Man får inte vara arg, man ska vara glad och nöjd för det man har. Man ska inte klaga. "nej, nu tänker du fel" har hon också sagt till mig när jag påtalat att det (som alla vet) finns för lite resurser när det gäller elevers hälsa och att man måste kämpa vidare för det man tror är det bästa för eleverna. Men jag tänker fel. Så bra att jag fick reda på det, eller hur?